Gruppens Påverkan , Novell, Svenska.

Bollebygd.
Ett helt vanligt grått litet samhälle utanför Göteborg. Människorna här är precis som deras lilla hembyggd - gråa och trista. Den lokala gymnasieskolan, som förövrigt bara har dom enformade linjerna Naturbruk och Samhäll, är ungefär lika grå som resten av det lilla samhället. Eleverna är, precis som på alla andra gymnasieskolor i Sverige, uppdelade. I samhällskorridoren, korridoren för dom som vill ta sig ur den inhemska förorten, ser man den största variationen. Längst bort i korridoren, hörnet utan fönster, hörnet Gud glömde, sitter 10 elever, alla svartklädda och med svarthår. Deras kläder är nitprydda och trasiga. Dom är 'alternativa', dom är högljudda, och spelar oftast musik genom trasiga och sprängda högtalare. Men ingen säger något, för dom har ju sitt hörn. I andra änden av den gulblekta korridoren med orange kakelgolv, på andra sidan huvuddörren, står 15 andra ungdomar alla samlade runt den vandaliserade 'fimpa här' papperskorgen. Flickorna gör läten med höga tonarter och kränger sig runt killarna , som oftast har en cigarett i mungipan, och håret står åt alla håll. Röklukten är i hela korridoren, men ingen säger något. Dom är ju trots allt utanför. Och i mitten av detta ungdomshelvete, sitter 5 stycken elever. Ingen har blekt eller färgat sitt hår, killarna har inte produkter i sina hår, och tjejerna har inte femton lager smink, vare sig svarta ringar runt ögonen eller idominsalva på läpparna. Det är dom gråa vanliga, dom som fastnat i utvecklingen från eller till hörnet eller papperskorgen utanför. En av dessa är Hugo Johnsson, en helt vanlig 18 årig kille, med askblont hår som faller i hans gröna stora ögon när han ler. Ett charmigt drag, minst sagt. Han är omgiven av dom andra gråa svenska ungdommarna, två tjejer och två killar till, båda tjejerna har på sig mysbyxor och förstora t-shirts. Den ena av dom, den som aldrig slutar le, Emma Lager, har sitt bruna axellånga hår i en stram tofs. Hon sitter och smsar, men deltar så mycket hon kan i samtalet. Den andra, Yvonne Illder, är utsökt vacker med sitt lockiga rödflammande hår, och hennes porslinshy är täckt av små fräknar. Varken Yvonne eller Emma intresserar Hugo nu för tiden. För några årsen hade han nog suttit med sin arm runt Emmas axel och kittlat henne i ett försök att få henne att lägga ner mobilen. Men inte nu för tiden.
- Hey! Hugo! En hand på hans axel, och han rycks upp ur sitt dagdrömmande. Vart hade han stirrat? Hur länge hade han varit overksam i det vanliga gråa samtalet? Han vänder sig om, och allas ögon är på honom. Handen på hans axel tillhör Fredrik Svensson, en naturligt svarthårig kille, men han snaggade sig förra veckan när han förlorade ett vad. Hans bruna ögon studerar Hugos ansikte, dom ser oroliga ut. Hugo kan förstå honom. I flera veckor nu, har Hugo driftat bort i sina egna tankar, slutat vara aktiv i vad som händer runt honom, inte konstigt att Fredrik är orolig. I vanliga fall, innan Hugo började använda sin hjärna och begrava sig i sina gråa dystra tankar, var han en ganska sprallig kille, som gärna avbröt andra mitt i deras meningar för att kasta in en sarkastisk kommentar. Men sådan har han inte varit på veckor nu.
- Hugo? Emmas röst får honom att vända blicken mot henne, hon ler mot honom, och leendet når hennes glittrande blåa ögon.
- Tänker du på något eller? Du verkar lite borta. Den andra killen, och den sista i deras lilla gäng, klappar till honom på bakhuvudet. Vänligt, men ändå så det hörs när handflatan smäller till hans huvud. Hannes Liljeholm. Han har transporterat sig från hörnet, till papperskorgen, för att sen bosätta sig i mitten. En muskellös kille med brunt kort hår.
Hugo bara nickar åt Hannes fråga, och tar upp mobilen. Han har inte fått något sms, och han väntar inte på något samtal, han vill bara ha en ursäkt för att inte möta deras ögon. Det är tyst i några sekunder, sen börjar Emma skratta, och samtalet är igång igen.
- Vad är klockan? Hugos röst är svag, nästan bara en viskning. Emma är först med att titta på mobilen.
- Halv ett, vi borde egentligen börja nu. Alla fem tittar mot deras klassrumsdörr, som är bara tvärsöver korridoren. Den står på glänt, en liten inbjudan för dom som inte orkar vänta på att läraren ska öppna den helt och förklara lektionen som börjad. Fredrik är först med att rusa fram till dörren, tätt följd av tre andra glada bekymmerslösa ungdomar.
Hugo suckar för sig själv och reser sig från bänken han suttit på.
Ingen är bekymmerslös, tänker han.
Det vet han. Emma har aneroxia, Fredriks tjej har dumpat honom, Yvonne blir misshandlad hemma och Hannes har precis försökt ta livet av sig. Ingen är bekymmerslös, inte ens i vårat lilla välfärdsland.
Inne i klassrummet har dom fyra ungdomarna satt sig runt det vanliga bordet, bordet i mitten, där dom hör hemma. Hugo sätter sig ner på sin vanliga plats brevid Fredrik. Långsamt börjar elever strömma in. Efter dom i mitten, dom gråa vanliga, kommer dom 'alternativa'. En kort tjej med piercing i läppen stänger av sina iPod högtalare när hon kliver in genom dörren. Dom sätter sig vid sitt vanliga bord i hörnet. Hugo kan inte låta bli att följa en av dom med blicken. Han vill inte att det ska synas, så han anstränger sig för att inte vända på huvudet när personen gått förbi, men förlorar personen snart ur sitt synfält.
Lektionen är enformig, samhällskunskap, inget Hugo inte redan vet. Plötsligt känner han hur något dunkar in i hans axel, men bara lätt, han tittar upp från sin stol. Det är personen. Personen som han bott i samma stad som hela sitt liv, personen som han gick i grundskolan med, personen som han gått i samma klass med i två år på gymnasiet, personen som fått honom att försvinna in i sin hjärna i snart två månader. Personen som alltid får honom att le, innan han somnar.
- Oj! Förlåt! Viskar personen, och klappar Hugo på axeln.
- Kim! Vart ska du? Säger läraren med en sträng röst. Personen, Kim Andersson, ler åt läraren och slänger med sitt rosa hår, som en äkta filmstjärna. Hugo tar tillfället i akt, och studerar den långa slanka figuren framför sig. Kim är smal, tänker Hugo och flinar för sig själv.
- Ska bara gå och pudra näsan. Kim står stilla, med ena handen vilande på sin beniga höft, och väntar på att läraren ska vifta med handen, ge Kim tillstånd för att lämna rummet. Det tar en stund, men sen ger läraren Kim viften, och Kim försvinner ut ur klassrummet.
Kim.
Ett vackert neutralt namn, till en vacker, men inte så neutral människa. Han hör Fredrik skratta lågt bredvid honom.
- Jävla bög. Hannes stämmer in i den lågmälda skrattet.
- Hugo, du borde tvätta den där axeln, du kan fått bögbaciller. Nu bryter Fredrik ut i ett storartat skratt, och Hannes försöker sitt bästa med att inte göra samma sak, men det lyckas knappt. Hugo bara flinar. Jävla Kim, försöker han intala sig själv. Men när dörren öppnas igen, kan han inte låta bli att rycka till, och han känner hur fjärilarna flyger runt inne i hans mage. Genom dörren kommer ett stort gäng rökluktande försenade ungdomar. Nonchalanta om att dom missat halva lektionen, sätter dom sig ner och fortsätter på samtalet dom fört utanför byggnaden. Den sista som kommer in och stänger dörren, är en tjej med platinablont hår och en konstig solbränna. Hon ler mot Hannes, och Hugo kan svära på att hon bet sig i underläppen , innan hon gick och satte sig.
En till kvart passerar innan Kim kommer in genom dörren igen. Hannes viskar något till Yvonne, och Yvonne försöker att inte le, och slår till honom på armen. Hugo kan gissa vad Hannes viskade, men han bryr sig inte, utan försöker ännu engång följa Kim med blicken. Ännu en gång misslyckas han.
Lektionen tar evigheter på sig att ta slut, och när läraren tittar på sin armbandsklocka, flyger hörnet och papperskorg ungdomarna ut genom dörren. Hugo och dom andra i mitten, sitter kvar lite längre , som vanligt. Emma drar upp sin mobil ur fickan och suckar.
- Vad äre? Säger Hannes med sin mörka dova mansröst.Emma är tyst och knappar på sin mobil i fem sekunder innan hon tittar upp.
- Jag orkar inte dra hem, bussen går inte fören om 30 minuter. Yvonne plockar fram sin mobil, och nickar instämmande. Hon och Emma bor en minut ifrån varandra, och har gjort hela deras liv. Vilket nog är anledningen till den liknande klädstilen och dom nästan synkade rörelserna. Hugo tyckte alltid det var så gulligt förr i tiden. Nu märker han det knappt.
- Kolla vem som sitter kvar, viskar Fredrik i Hugos öra. Hugo följer dit Fredrik tittar, och hans ögon fastnar på Kim. Hannes lutar sig tillbaka i den vita trästolen och flinar.
- Hugo! Sluta stirra, är du bög eller? Hugo, som inte ansåg sitt tittande som stirrande, svänger snabbt om och möter Hannes belåtna flin. Yvonne ger honom ett till slag , men hårdare denna gången.
- Det spelar ingen roll vilken sexualitet man har, eller hur? Emma ger Fredrik och Hannes 'det onda ögat' innan hon tittar ner på sin mobil igen.
- Nej, jag antar det. Men måste han vara så uppenbar om det? viskar Hannes och fnyser till lätt. Fredrik bara nickar, som en gest om att han håller med. Kim behöver inte vara så uppenbar. Dom båda killarna tittar på Hugo, väntandes på att han ska nicka och hålla med. Men Hugo tittar bara ner på bordet.
- Okej, dags för er att lämna klassrummet, jag ska låsa. Läraren står och stampar med ena foten, armar i kors och blänger surt på dom fem tonåringarna. Hannes tittar upp på den väntades läraren och ser allmänt oskyldig ut, och säger;
- Men Kimmy får ju sitta kvar! Läraren ser ut som hon ska säga något, men avbryts av en relativt ljus röst från ena hörnet av klassrummet.
- För dig, så är jag Kim, inte någon Kimmy. Get that? Alla fem vänder sig mot Kim, som sitter och håller sina earplugs i ena handen. Hugo kan inte hjälpa att notera vilka vackra små fingrar Kim har, och hur han lyckas hålla sina earplugs mellan pekfingret och tummen på ett graciöst kvinnligt sätt. Som om han egentligen borde sitta på ett café någonstans i Frankrike med förstora solglasögon, och en cigarett mellan sina fingrar.
Fredrik nickar och snabbt är han och Hannes ute ur klassrummet, tätt följda av Emma och Yvonne. Hugo sitter kvar som förhäxad. När Fredrik och Hannes lämnade klassrummet,skiftade Kim sin blick till Hugo, men nu var den inte elak eller hotande, inte den blicken Kim hade gett Fredrik och Hannes. Det var något helt annat.
- Hugo! Har du också någon kränkande kommentar, eller ska du jobba kvar här? Hugo rycks upp ur sina drömmar och mumlar något. Han hör Kim skratta bakom sig, ett ganska manligt skratt för en sån omanlig man.
- Vad sa du? säger läraren, och Hugo märker att hon börjar tappa tålamodet med honom.
- Jag vill plugga inför provet, om det är okej? Läraren suckar och himlar med ögonen.
- Sätt dig med Kim då, ni båda behöver plugga uppenbarligen. Läraren tar sina saker från katedern och stänger dörren bakom sig. Kim, som satt in sina earplugs igen och inte verkar gå med på lärarens krav på att plugga med Hugo, sitter och slår pennan i bordet till takten Hugo inte kan höra. Hans hjärta börjar slå hårdare, och om Kim inte hade haft musik på, hade Hugo oroat sig för att han skulle höra dom höga hjärtslagen. Hugo känner hur hans händer blir varmare och värmen sprider sig ut genom hans kropp och tillslut når den brännande hettan hans kinder. Kim tittar åt hans håll, Hugo tittar snabbt ner i boken.
Bla bla Ekonomi, bla bla.
- Du ser ut att svettas? hör han Kim säga, och han bara mumlar till svar. I nästa sekund sitter Kim bredvid honom, och tittar på honom genom sin rosa snelugg.
- Hey, är du okej? Hugo vågar inte möta Kims blåa ögon, utan bara rycker på axlarna, och fortsätter att låtsas läsa. Ansträngningen det krävs av honom för att inte titta upp, för att inte möta Kims ögon, le och kasta ur sig någon dum smörig kommentar, gör ont i hela Hugos kropp. När en minut passerat suckar Kim högt, och flyttar sig tillbaka till sitt bord i hörnet. Som om det var möjligt, hoppade smärtan upp ett snäpp, och Hugo biter ihop för att inte skrika. Att något så nära, kan vara så långt bort, som Håkan Hellström så poetiskt sagt.
Vad skulle hans vänner säga om dom visste att han satt kvar i klassrummet när Kim var där? Skulle dom anklaga honom för att vara homosexuell, eller säga att han är duktig som övar inför ett prov? Alternativ nummer ett låter mer trovärdigt i Hugos huvud. Nu hör han den låga musiken från Kims iPod igen, och han andas ut högt.
- Säker på att du mår bra? Kims röst skar som en kniv genom Hugos bröstkorg. Lyssnade inte han på musik? Hur kunde han höra Hugos utandning? Hugo bara skakar på huvudet, och biter ihop. Den beska smaken av järn fyller hans mun.
- Nej, alltså, jag mår bra. Lite huvudvärk bara. säger Hugo, manlig som han är. Men han vet att hans röst lät tillgjord, och han vet att Kim nog såg rakt igenom det. Då hör han Kim skratta igen, det där underbara skrattet som inte passade Kim överhuvudtaget. Bakom honom hör han saker skramla och snart sitter Kim bredvid honom igen, med ena handen på Hugos axel, precis som han gjort när han gick in Hugo för bara en halvtimme sen. Hugo tittar upp på Kim, som bara sitter och flinar.
- Är det lite obekvämt att vara i samma rum som mig? Kim bara himlar med ögonen. Hugo skakar raskt på huvudet, kanske lite för raskt, och Kim ser nästan chockad ut av den plötsliga rörelsen. Plötsligt får Hugo en av dom där tankarna ; Hur ser dom två ut nu egentligen? Ett tyst grått klassrum, med två tonåringar, den ena allmänt grå och dyster, och den andra skiner som solen själv. Han ler åt tanken.
- Vad ler du åt? Kim lyfter på sin hand från Hugos axel och vilar sin armbåge mot bordet, och sitt huvud mot sina knogar. Hugo rycker till. Han hade inte svarat på hans fråga, och hur länge hade han varit tyst innan han börjat le som en idiot?
- Inget, jag kom bara ihåg något roligt, och nej, jag finner det inte obekvämt att vara i samma rum som dig.
Tystnad och pinsam ögonkontakt.
Kim bryter tystnaden med ett låg skratt och återgår till att titta ner i sin bok. Hugo bestämmer sig för att göra detsamma.
- Du vet, när vi var små, börjar Kim att säga utan att titta upp ur sin bok, När ingenting betydde något, och vi hade smutsiga jeans och bodde på samma gata. Minns du det? Vi var bästa vänner. Hugo skrattar till vid tanken, och känner hur hans kropp slappnar av steg för steg.
- Jo, det minns jag allt. Han slänger en blick åt Kims håll, som ser helt nostalgisk ut.
- Vad hände med det? Nu tittar Kim upp , och han ler inte längre, utan ser nästan ledsen ut. Hugo rycker ännu en gång på axlarna. Men han vet exakt vad som hände med det. Kim började sminka sig och färga håret, och i nästa sekund stod han i tjejkläder på skolavslutningen och Hugo, ja Hugo hade Fredrik och Hannes som aldrig gillat Kim, och då , innan Hugos hjärna börjat spela honom spratt, hade Hugo valt det mer manliga i situationen. Men till Kim sa han bara;
- Jag vet inte.
- Det är allt synd! Kim tog upp sin väska och började gräva runt i den. Samtalet hade uppenbarligen tagit slut. Fan. Fan. Fan. Varför är Hugo så feg? Och varför kan inte Kim se hans röda kinder och glansiga ögon? Är han blind? Kim tar upp en rosa fickspegel och börjar granska sitt ansikte. Hans perfekta ansikte , som alltid är bättre sminkat än dom flesta tjejer Hugo känner till. Då slår det honom. Hans ansikte blir iskallt och hans händer börjar darra. Försiktigt harklar han sig, och vänder hela kroppen mot Kim , bort från läroboken. Kim tittar på honom över den lilla spegeln, och ser förvånad ut. Hans panna rynkar sig och hans ena ögonbryn är krökat, som om han undrar vad Hugo ska göra näst. Hugos händer skakar, och han drar energiskt händerna genom sitt blonda hår medan han samlar mod. Denna chans går inte att missa, och vad spelar det för roll om Fredrik och Hannes aldrig vill se åt hans håll igen.
- Du, Kim. Hugo harklar sig igen, hans hals är torr , och lutar sig fram lite, Jag tänkte typ, om du typ, ja, om du kanske vill, jag vet inte, kanske se en film ellernågot någon gång? Hugo känner sitt hjärta dunka mot hans bröstkorg och kalla svettdroppar rinner ner från hans hårfäste. Då skrattar Kim till och lutar sig framåt, precis som Hugo gjort sekunder innan, och ler ett leende värt miljoner.
- Jag hade gärna vilja se en film med dig.
Kim blinkar till med sitt högra öga, och sen börjar skratta lite, men han lutar inte sig tillbaka. Deras ansikten är 20 centimeter ifrån varandra, och Hugo kan inte göra mycket annat än att le som en idiot.
Nu är Hugo helt avslappnad, och kan också långsamt börja skratta. Dom släpper varandra inte med blicken, utan bara sitter och ler och utbyter skratt.
Hugo Johnssons liv blev precis lite färggladare.

- Edith Lundblad

Matteuppgift V.17

Matteuppgift V.17. Rita en gubbe som når 100cm2 i area. Denna når 99,25cm2.